Frida från Skogsgärde
Frida är född med skolios!
Våren 1999 väntade jag mitt första föl efter
min första häst, Thruma, förväntningarna var stora.
Väntan blev lång, hon gick 2 veckor över tiden och jag
började nästa undra om det skulle bli något över huvudtaget.
Hon var inte alls lika tjock som syrrans sto, Fidla, som skulle ha ett
par veckor senare enligt beräkningarna.
Men den
15 maj när det äntligen började bli vår på allvar
och vi var iväg på en 2-dagars ridtur passade bägge stona
på att föla. Björns föräldrar, som var satta
att passa hemmavarande hästar, blev lagom förvånade på
morgonen när de kom ut på morgonen och fick se en lite krabat
i hagen. Det var syrrans sto som fått ett magnifikt hingstföl.
Bara några sekunder senare upptäcker dom att det finns en liten
till i hagen, men hon går inte med sin mamma utan ligger nästan
livlös på marken. Paniken är nära, dom är satta
att passa på hästarna och så händer detta, men strax
efter kommer Björn hem och dom får in stoet i stallet och burit
in fölet på axlarna. Efter många om och men får
dom värmt upp henne och får i henne mjölk och hon börjar
hämta sig, men är mycket ynklig.
När
värsta krisen är över får dom tag på mig på
mobilen och jag får bråttom hem, rider en heldagstur på
halva tiden och blir avbytt vid lunchstället. När jag kommer
hem upptäcker jag snart att allt inte är som det ska. Förutom
att hon är väldigt ynklig så är det något som
är fel på hennes rygg, hon har en stor knöl på höger
sida av ryggen strax bakom manken. Vi börjar fundera på vad
som kan vara fel, har stoet kanske stått upp och fölat så
hon har trillat i backen och slagit sig eller har hon legat fel i magen
eller kanske trillat när hon försökt resa sig.
Det var
söndag och inte lätt att få tag på veterinär,
men en tjej som vi lärt känna i närheten kommer och känner
på henne. Jag tycker själv att ryggen verkar sned på henne
och veterinären kan också känna att ett par kotor nog ligger
lite snett, men de rättar nog till sig. Våran hovslagare tillkallas
också, han är en riktig hästkarl och borde kunna ge råd.
Han tror också att det nog kommer att rätta till sig om några
dagar.
Dagarna
går, Frida som hon blivit döpt till, blir piggare och piggare,
men knölen är kvar. När det gått en vecka och ingen
skillnad ringer jag till djursjukhuset i Slöinge för jag vill
veta vad det är. Eftersom hon inte verkar ha ont så får
vi vänta några dagar innan vi får en tid. När hon
är 10 dagar får hon åka till djursjukhuset och bli undersökt
och röntgad. När hon ska röntgas blir djurskötaren
nästan sur för att hon inte får ge dom något lugnande,
fastän dom står snällt och finner sig i allt, i motsatts
till dom nerviga halvbloden utanför. Utan något trilskande från
varken stoet eller fölet och utan lugnande tar dom 2 röntgenplåtar.
Sen var det bara att vänta på framkallning och veterinärens
utlåtande. Frida passar på att snutta lite på sin mamma.
Veterinären kommer och visar mig röntgenplåten och jag
kan tydligt se ryggraden och frågar honom, "Är det meningen
att den ska vara rak?", han svarar ja. Ryggraden på bilden är
definitivt inte rak. Hon har skolios, fyra utav ryggkotorna är kraftigt
missbildade så att ryggraden är både böjd i sidled
och höjdled och dessutom vriden. Knölen hon har på ryggen
kommer av att revbensfästena på höger sida sitter högre
upp. Veterinären ger mig inte mycket hopp, skolios är mycket
ovanligt och han har själv bara sett 3 fall innan, en följde
han upp till 4 års ålder. Det är inte ärftlig utan
en missbildning i fosterutvecklingen. Hon kommer definitivt aldrig att
kunna ridas.
Jag lastar hästarna och kör hem med tårarna trillande
ner för kinderna. Tankarna mal i huvudet, varför? Det var nog
inte meningen att hon skulle överlevt sin första dag i livet.
Hade inte människan lagts sig i och räddat henne hade stoet övergett
henne och hon hade dött. Människan hade räddat hennes liv
och nu var människan tvungen att avgöra om hon skulle leva eller
dö.
Nu är hon över 1 år och full av liv, inte lika
vild som sin jämngamla kompis, men hon kan fara fram i hagen i full
galopp och bocka och sparka. Vi får bara hoppas att hon inte förväxlas
med en älgkalv, likheten är slående, hon har samma hållning,
samma trav och puckel på ryggen.
Hur kommer hennes framtid att bli? Kan hon leva med sin sneda rygg?
Kommer hon att få ont av det? Ska jag avliva henne eller inte?
Finns det någon som har erfarenhet och kan ge mig råd,
så hör gärna av er!
Ulrica Sporrsäter
13 september 2000